Jag försökte lägga fram det här för några vänner igårnatt efter att ha läst Catbirds tumblr, men det fungerade inte. Jag vet inte om vi har olika abstraktionsnivåer eller ifall de stirrade sig blinda på namnen och inte de — i mitt tycke — viktigare bakomliggande frågorna. Istället fick man ursökter till hur det kan ha hänt, hur som är den lätta frågan. Varför möttes med platityder.
Just nu när detta skriva har Michael Jackson arton av de tjugofem översta platserna på Amazons bästsäljarlista. Mellan tjugosex och femtio finns det nio till. Alla av dem har “1 day in top 100”.
Det här död känd person säljer massor är inget nytt, som folk påpekade tydligt och är det inget nytt är det inte intressant att fundera över för “det är bara så det är”. Men varför? Vad har vi för samhälle där enda relevansen på femton år är att personen nyss dog och att försäljningen av dennes skivor skjuts i höjden redan innan likstelheten sätts in. Primae mortis?
För jag tycker inte att det håller, det här med att folk blir påminda. Att sörja en som gett musik man avgudar är inte alls det jag har problem med. Fans som gräver fram gamla skivor och lyssnar sönder låtar på nytt, sådant kan jag förstå. Det har jag själv gjort. Men kultursamhället där nyheten om ett dödsfall skapar en impuls att beställa skivor på Amazon direkt, var kom den ifrån? Dessa som inte brytt sig tidigare, dödsfallet borde inte räcka för att få dem att köpa skivorna. Inte så där på direkten.
Detta handlar inte om musikindustrin, den är svinig som fan och det vet vi, vi vet hur och varför där också. Det handlar om något annat, något djupare i samhället än så. När asäteri av kultur är det som ger tydligast avtryck på ett sådant här onaturligt sätt, då är det ett tecken på att något är fel. Allvarligt fe och det där är bara de ytliga symptomen. Jag vet inte om det är den typen av samhälle jag vill ha, men jag vetefan vad som ska göras för att rätta till det. Går det ens att fixa? Jag tvivlar lite för källan till felet tycks undfly mig. Vet inte ens var jag ska börja. Jag vet bara att jag känner mig orolig för hur det ser ut när jag tittar mig omkring. Det här är fel.
[Flash 9 is required to listen to audio.]
The Voices — Nobody Knows the Way I Feel
Komplex kan ibland komma rejält i vägen. Det kan också hjälpa en framåt, eller åt sidan om man så vill. The Voices har ett sjujävla komplex, men inte av den vanligare sorten. The Beatles och sådant tjafs som alla andra snöar in på, det är för enkelt, för självklart och faktiskt förväntat.
Jag föreställer mig hur de tre medlemmarna gick in i en skivbutik, hittade en skiva som verkade lovande och sedan vid provlyssningslurarna blivit fast. Skivan? Spacemen 3s Sound of Confusion. Jag är inte säker på att the Voices-medlemmarna har hittat ut än, jag är inte ens säker på att de kan.
Det är inte så mycket vördnan som ligger bakom, det känns inte som om att de vill vara som sina idoler. De har inget val, i feberyrande panik fortsätter de där Spacemen 3 slutade som om att det vore en stafettpinne. Som om att universum hängde på att just den musiken fortsatte och höll igång allt.
De har till och med döpt sin site till lost in confusion…
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Th’ Legendary Shack*Shakers — Where’s the Devil When You Need Him?
Jag har svårt för religiös musik. Till viss del i varje fall, jag älskar folkmusik och sådant och jag måste erkänna att väldikt många av de har en mer spirituell… innebörd. Det jag har svårt för är sådant som ställer sig över, sådant som ser ner och dömer.
Dömer på fel sätt kanske jag ska säga, för David Eugene Edwards brinnande utlopp får mig att stanna upp och nästan försättas i trans, Johnny Dowd får mig att känna för de som är “förtappade” och William Elliott Whitmore att fundera på döden och vad det innebär att leva. Sådant där temat är mindre att predika och omvända som att få en att känna hopp och glädje. Sådant som inte säger “det är okej för Gud gillar dig” utan “det är hemskt, men det är okej, vi har varandra”.
Where’s the devil? Where’s the devil when you need him?
Och bland dessa finns då gruppen som leds av Colonel J.D. Wilkins. Istället för att stirra sig blint på sidor klargör han att båda är lite förjävliga. När det behövs gör ingen någonting alls. Och efter döden bryr de sig ännu mindre, utan livet finns inget kvar att köpslå med. Han väser fram orden “Delilah and Bathsheba / Jezebel and even Eve had more to offer / You double-crosser” och rytmen från deras träskcountry eller psychobilly eller vad fan du nu vill kalla den framkallar gåshud.
Det är nästan så att man skulle bli troende. Nästan. För när när de skriker loss och musiken träffar en vill åtminstone jag dansa och fånle. Och det om något är att hänge sig till något annat. Något större, något som är bortanför sidor, bortanför fördömdhet. Det är både hopp och förtvivlan, gott och ont. Allt finns i musiken och den finns bara när man lever.
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Blank Dogs - Books
Blank Dogs är ett Brooklyn-baserat enmansband som gör garagepop i sovrummet. En musikalisk referens som känns svår att inte nämna är Joy Division.
Mike Sniper, som han heter under Blank Dogs-masken, är en sån där väldigt produktiv människa som släpper nytt mest hela tiden. Nya skivan, varifrån Books är hämtad, heter Under And Under.
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Peter Doherty - Salome
När jag hörde den här låten för första gången tyckte jag det lät som att han sjöng om halloumi. Det är ett väldigt gott betyg till texten att den faktiskt var lika bra när jag väl fattade vad han verkligen sjöng.
Jag gillar Doherty. Nya soloskivan är väl inte mina favorit ur hans diskografi, men som vanligt får han till ca fyra helt fantastiska låtar.
