00-talets tio bästa låtar - plats 5
Le Tigre - My Art
(Feminist Sweepstakes, 2001)

”My art is better than your art!” Jag hör hört få slagord lika coola.

00-talet, ja. Då jag är 26 år nu så kan vi sluta oss till att jag var 16 när det började. Det händer en del med ens musiklyssnande och smak på den tiden. Inte särskilt mycket i mitt fall, men en del. Le Tigre, kan det inte förnekas, spelades oftare i början av decenniet. Då spelades de mycket. Deras spelning på Umeå Open 2002 hade varit mitt standardsvar om folk ofta skulle fråga mig vilken den bästa konsert jag varit på är.

Det börjar bli riktiga favoritlåtar på listan nu.

00-talets tio bästa låtar - plats 6
The Strokes - Is This It
(Is This It, 2001)

Nu fortsätter listan.

En oväntat hög placering, måste jag stontant utbrista. Och en oväntad låt då jag brukat säga att New York City Cops är den stora stunder på the Strokes debutskiva, och någon låt från deras andra skivor gott kunnat tyckas vara bättre. Nu kändes det dock som att det här var vad jag ville ha med, då den väl visar de element som gör The Strokes bättre än resten: Julian Casablancas lou reedskt nonchalanta sätt att sjunga de väldigt bra texterna, och noterbart bra basgångar. Kort är den också.

00-talets tio bästa låtar - plats 7
William Elliott Whitmore - Sorest of Eyes
(Ashes to Dust, 2005)

Det där om att jag  i vanliga fall dras till rastlös och smått orolig musik; givetvis är jag även så blödig att jag faller furalikt när dessa slagskämpar stannar upp, sänker guarden och inte greppar tag vid strupen utan i hjärtat (nånting som inte ska blandas ihop med att de lugnar ner sig, det är nåt annat). Johnny Thunders You Can’t Put Your Arms Around A Memory är nog det mest klassiska exemplet, och den är kanske världens näst bästa låt. Sorest of Eyes är ett annat exempel. Whitmore tar tre ackord och förklarar med sin whiskeystämma sin försvarslöshet.

You shoot me that look from them big doe eyes
like a slug from a forty-four
It’s as easy as that for you to lay me out flat
that’s one thing that’s always for sure

Det blir inte mycket mer kärlek än så.

00-talets tio bästa låtar - plats 8
Carbon/Silicon - The News
(A.T.O.M., 2006)

Med en ohejdbar livslust, välvilja och den synnerligen 00-talska åsikten att gratis nedladdning av musik är bra kom Mick Jones, känd och älskad från The Clash, tillsammans med Tony James (ex-Generation X) ut på rock’n’roll-scenen igen. Jag dras i vanliga fall till rastlös och smått orolig musik, men Carbon/Silicon gör stabil rock som visar att man kan behålla ett idealistiskt lugn i röjet. “Åldras med värdighet” brukar det visst kallas.

00-talets tio bästa låtar - plats 9
Tegan and Sara - Take Me Anywhere
(So Jealous, 2004)

I det första avsnittet av Russell T Davies återuppväckning av Doctor Who - hur introduceras Doktorn? Han greppar tag i Rose hand. Vidare i avsnittet förklarar han hur han kan visa henne andra planeter och andra tider. “Take me by the hand and tell me you would take me anywhere.” Jag faller pladask på samma sätt för Doctor Who som jag faller pladask för den här låten. Det är inte ett oerhört originellt historieberättande, men det fångar alla drömmar, ambitioner och känslor av längtan bort som att växa upp består av; den kärlek och längtan som Tegan sjunger om. Refrängen, hur den laddar upp och sen bara åker iväg, skildrar samma dröm rent musikaliskt. Pladask är, som sagt, hur jag faller för det.