see if they applaud...

see if they applaud...

»Music chooses you.» Och vi har valt musiken, det vi tycker är bra, det konstiga, det som får oss att fungera och blodet att plusera genom venerna lite intensivare, det som får oss att dansa. Allt det där som gör att livet känns enklare och bättre.
Who?

Just nu är alla ord skrivna av Nicklas, Aron, Olle och Björn medan musiken är av vem-det-nu-kan-vara. Kontakt om innehåll, medverkan eller vad det nu kan vara sker enklast genom att skicka något till gmail-kontot ninjamupp.

Eller så kan du gå till uppskickningssidan och hoppas att vi godkänner din text/whatever.

Locally

Archive
Random
RSS

Ond bråd död och alla de som petar på en

Jag försökte lägga fram det här för några vänner igårnatt efter att ha läst Catbirds tumblr, men det fungerade inte. Jag vet inte om vi har olika abstraktionsnivåer eller ifall de stirrade sig blinda på namnen och inte de — i mitt tycke — viktigare bakomliggande frågorna. Istället fick man ursökter till hur det kan ha hänt, hur som är den lätta frågan. Varför möttes med platityder.

Just nu när detta skriva har Michael Jackson arton av de tjugofem översta platserna på Amazons bästsäljarlista. Mellan tjugosex och femtio finns det nio till.  Alla av dem har “1 day in top 100”.

Det här död känd person säljer massor är inget nytt, som folk påpekade tydligt och är det inget nytt är det inte intressant att fundera över för “det är bara så det är”. Men varför? Vad har vi för samhälle där enda relevansen på femton år är att personen nyss dog och att försäljningen av dennes skivor skjuts i höjden redan innan likstelheten sätts in. Primae mortis?

För jag tycker inte att det håller, det här med att folk blir påminda. Att sörja en som gett musik man avgudar är inte alls det jag har problem med. Fans som gräver fram gamla skivor och lyssnar sönder låtar på nytt, sådant kan jag förstå. Det har jag själv gjort. Men kultursamhället där nyheten om ett dödsfall skapar en impuls att beställa skivor på Amazon direkt, var kom den ifrån? Dessa som inte brytt sig tidigare, dödsfallet borde inte räcka för att få dem att köpa skivorna. Inte så där på direkten.

Detta handlar inte om musikindustrin, den är svinig som fan och det vet vi, vi vet hur och varför där också. Det handlar om något annat, något djupare i samhället än så. När asäteri av kultur är det som ger tydligast avtryck på ett sådant här onaturligt sätt, då är det ett tecken på att något är fel. Allvarligt fe och det där är bara de ytliga symptomen. Jag vet inte om det är den typen av samhälle jag vill ha, men jag vetefan vad som ska göras för att rätta till det. Går det ens att fixa? Jag tvivlar lite för källan till felet tycks undfly mig. Vet inte ens var jag ska börja. Jag vet bara att jag känner mig orolig för hur det ser ut när jag tittar mig omkring. Det här är fel.

26th of June, 2009 by nicklas
Tags: essä, död, (nicklas),

Playcount:
Comments (View)

blog comments powered by Disqus

.