00-talets tio bästa låtar - plats 3
Thea Gilmore - Ever Fallen In Love
(Loft Music, 2004)

Hörde den här, och See If They Applaud-favoriten Thea Gilmore överhuvudtaget tror jag, för första gången när jag fick den på en blandskiva av Nicklas. Buzzcocks original hade jag hört och förstås gillat. Att göra en lågmäld akustisk cover på ett mer larmigt original är ingen ny idé, utan snarare är det nästan lika “gjort” som det motsatta förhållandet. Det blir väldigt lätt fel. Jag betvivlar inte att folk har goda intentioner, men ofta känner jag att det blir väldigt poserande (på ett dåligt sätt) och cyniskt när nån försöker visa upp djup och vemod i en låt där det kanske inte är de första ord man tänker på när man hör det studsiga originalet. När en artist utlovar sin “mest personliga skiva” kan jag i nio fall av tio konstatera att jag finner det övertydligt och att allt därmed faller platt; “titta hur okonstlad och känslosam jag är” är den mest känslodöda konstlingen av alla. Så, jag brukar inte ha några problem att hitta orsaker till att ogilla saker. Svårare har jag att peka på varför jag faktiskt gillar någonting. Det måste ju vara nåt mer än en avsaknad av störningsmoment. Trist nog har jag inget bra svar här. Jag kan bara konstatera att den här går rakt in och tar kontroll över nervsystemet. Det finns inga barriärer, inga störande poser. I tävlingen om Världens bästa cover blir det en delad förstaplats mellan Johnny Thunders Great Big Kiss och den här.