00-talets tio bästa låtar - plats 1
The Pipettes - I Like a Boy in Uniform (School Uniform)
(singel, 2005)

Det fanns en tid när jag som alla andra tyckte att det var svårt och eventuellt omöjligt att välja en absolut favoritlåt. Sen hörde jag den här. Jag förstod redan första lyssningen illa kvickt att det var nåt som jag inte skulle få känna många gånger. För att symbolisera hur stort det som hände var gjorde jag en spontan dans runt i lägenheten. I efterhand önskar jag att jag hade gjort nåt lite tuffare, då det ju faktiskt åtminstone delvis gjordes för att jag skulle kunna berätta hur häftig upplevelsen var, men jag var mitt i natten och jag var inte alls beredd, så vad kan man begära?

När visselpipan kommer tillbaka inför avslutande refrängen - jag blir lika extatisk fortfarande, är fortfarande inte beredd och gör fortfarande ett skrattretande försök till att dansa. Den ultimata poplåten, och därmed den ultimata låten, som jag brukar säga.


Sådär. Då var 00-talet äntligen avklarat.

00-talets tio bästa låtar - plats 2
Graves - Casket
(Web of Dharma, 2001)

Skulle jag utse en 00-talets artist skulle det bli svårt för mig att ta nån annan än Michale Graves. Han inledde decenniet med att få sparken ur Misfits. Sen dess har han oerhört produktivt gett ut musik, först i banden Graves och Gotham Road, sedan som soloartist. Den här låten skrev han, som han berättar det, som en tröst till själv efter Misfits-avslutet och den visar vägen vidare (som alltså lett honom ända till den där hypotetiska utmärkelsen som jag nämnde nyss).

“Empty playgrounds of the living, lonely swingsets of the dead”. Det är ofta jag faller för textrader som kastar en blek blick bak mot barndomen. En av mina favoritrader i musikhistorien finns i Joy Divisions The Eternal: “Cry like a child though these years make me older, with children my time is so wastefully spent”.

Låt oss prata om film.

Ingmar Bergman konstaterade att hela hans kreativitet var väldigt barnslig och att allt han gjort av värde bottnade i hans barndom. David Cronenberg konstaterar samma sak: ”Till slut hamnar man på en plats där man ber den här killen att ta på en rolig mustasch, att ha kläder han normalt inte skulle ha på sig och säga saker han normalt inte skulle säga. Du ber folk att tro på det. Du själv måste tro på det när du filmar. Du kan inte göra så som vuxen. Det är inte en vuxen sak att göra. Under lager av professionalism och skikt av artistiska och filosofiska utflykter finns det barnsliga. Därför har även det mest pessimistiska filmskapandet lite optimism i sig. Bara att göra en film är i sig en positiv handling, en handling av tro.”

Detsamma gäller Joy Divisions musik och detsamma gäller Casket. Det är konst som ger sitt yttersta i ett försök att må bra.

00-talets tio bästa låtar - plats 3
Thea Gilmore - Ever Fallen In Love
(Loft Music, 2004)

Hörde den här, och See If They Applaud-favoriten Thea Gilmore överhuvudtaget tror jag, för första gången när jag fick den på en blandskiva av Nicklas. Buzzcocks original hade jag hört och förstås gillat. Att göra en lågmäld akustisk cover på ett mer larmigt original är ingen ny idé, utan snarare är det nästan lika “gjort” som det motsatta förhållandet. Det blir väldigt lätt fel. Jag betvivlar inte att folk har goda intentioner, men ofta känner jag att det blir väldigt poserande (på ett dåligt sätt) och cyniskt när nån försöker visa upp djup och vemod i en låt där det kanske inte är de första ord man tänker på när man hör det studsiga originalet. När en artist utlovar sin “mest personliga skiva” kan jag i nio fall av tio konstatera att jag finner det övertydligt och att allt därmed faller platt; “titta hur okonstlad och känslosam jag är” är den mest känslodöda konstlingen av alla. Så, jag brukar inte ha några problem att hitta orsaker till att ogilla saker. Svårare har jag att peka på varför jag faktiskt gillar någonting. Det måste ju vara nåt mer än en avsaknad av störningsmoment. Trist nog har jag inget bra svar här. Jag kan bara konstatera att den här går rakt in och tar kontroll över nervsystemet. Det finns inga barriärer, inga störande poser. I tävlingen om Världens bästa cover blir det en delad förstaplats mellan Johnny Thunders Great Big Kiss och den här.

00-talets tio bästa låtar - plats 4
Primal Scream - Swastika Eyes
(XTMNTR, 2000)

Här har jag dabbat mig lite. Den här var faktiskt ute som singel redan 1999. Jag visste ju det egentligen så det känns som ett irriterande misstag, men vad kan man göra?

“You got swastika eyes” väser och fräser Bobbie Gillespie i en revolution där man kan dansa. Larmet har gått. The harder they come, the harder they fall. En ohejdbar liejacker virvlar fram över ett minerat dansgolv. Du kan inte stoppa signalen.

00-talets tio bästa låtar - plats 5
Le Tigre - My Art
(Feminist Sweepstakes, 2001)

”My art is better than your art!” Jag hör hört få slagord lika coola.

00-talet, ja. Då jag är 26 år nu så kan vi sluta oss till att jag var 16 när det började. Det händer en del med ens musiklyssnande och smak på den tiden. Inte särskilt mycket i mitt fall, men en del. Le Tigre, kan det inte förnekas, spelades oftare i början av decenniet. Då spelades de mycket. Deras spelning på Umeå Open 2002 hade varit mitt standardsvar om folk ofta skulle fråga mig vilken den bästa konsert jag varit på är.

Det börjar bli riktiga favoritlåtar på listan nu.