[Flash 9 is required to listen to audio.]
Scout Niblett — Cherry Cheek Bomb
Nibletts senaste skiva The Calcination of Scout Niblett är helt jävla fantastisk. Jag vill klargöra det direkt. Det är svårt att välja en specifik låt, de går in i varandra och skapar en form av vacker och obekväm resonans. Musik som hade fått bröderna Grimm att fundera på att ge upp det där med sagoberättande, det här griper tag i själen och sliter bort stora stycken. Det går inte riktigt att se världen på samma sätt efteråt. Det är en form av ambivalens som lägger sig över allt. I slutändan är man mer i kontakt med sina känslor — på gott och ont. Det är inte alltid en vacker syn, men helt klart värt det.
Stor möjlighet att vara årets bästa skiva. Jag lovar.
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Bästa Låt År 2000: Thea Gilmore - The Resurrection Men
Det här torde vara det minst spännande resultatet om man känner mig. Jag menar, jag döpte ju till och med den här jäkla sidan efter en annan av hennes låtar. Det här var också den låt som jag upptäckte henne med genom att Neil Gaiman postade en länk till en lågkvalitativ streamad version. Jag var helt fast. Jag menar det verkligen. Helt jävla fast. Även om jag föredrar när Thea låter hennes dialekt lysa igenom är The Lipstick Conspiracies en sjujävla skiva.
Därför slår hon enkelt ut Warren Zevon, Aimee Mann, Tegan & Sara, Poe, The Mekons och en hel bunt andra. Att det är en väldigt höstig skiva i helhet hjälper också till.
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Mammút - Ég veit hann kemur fljótt
Jag har ingen aning om vad de sjunger om. Jag kan inte isländska, detta är ett fel som känns mer och mer när jag lyssnar på Mammút.Borde verkligen lära mig de, det verkar charmigt.
Men trots språkbarriären gillar jag det här femmannabandet. Kombinationen med ekande gitarrer som övergår till ettrig rytm i samspråk med trummorna medan Kata håller sin sång ovanför allt. Det är vackert på ett lite hårt sätt.
De kommer till Stockholm i slutet på oktober och Växjö i slutet på november. Jag tycker helt klart du bör se till att vara på en av de spelningarna (fast inte för många i Växjö för jag vill kunna komma in för helvete).
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Traste Lindéns Kvintett — Dansa På Din Grav
Senast jag var i Norrköping satt vi några stycken runt en soffa och en stereo och pratade protestlåtar. Det hade inte gjorts några bra, inte på samma sätt som The Pogues eller Dropkick Murphys. Inte med samma inlevelse, samma engagemang. Allt vi hade var rödstrumpeprogg. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva en, men det visade sig att det behövdes inte.
För det är bara att inse fakta: den skulle inte bli ens en tiondel lika bra som den här. Min ursäkt vart att jag hade lyssnat för lite på Traste för att komma ihåg den här, så går det när en och annan väljer stöveltramp på festivaler i regnet före att umgås med folk. För till saken hör att Dansa På Din Grav är en fantastisk låt. Den är arg och den sparkar och framför allt är den fylld av det där positiva. Positiva för de som sjunger med alltså.
Men vi vet faktiskt var du bor
du kommer inte undan ens en meter under jord
Ja, vi ska dansa på din grav
Ja vi ska stå där och sjunga nästan varje dag
Och när vi inte orkar mer
Ja då vilar vi en stund men aldrig lägger vi oss ner!
Behöver man säga mer?
Jag försökte lägga fram det här för några vänner igårnatt efter att ha läst Catbirds tumblr, men det fungerade inte. Jag vet inte om vi har olika abstraktionsnivåer eller ifall de stirrade sig blinda på namnen och inte de — i mitt tycke — viktigare bakomliggande frågorna. Istället fick man ursökter till hur det kan ha hänt, hur som är den lätta frågan. Varför möttes med platityder.
Just nu när detta skriva har Michael Jackson arton av de tjugofem översta platserna på Amazons bästsäljarlista. Mellan tjugosex och femtio finns det nio till. Alla av dem har “1 day in top 100”.
Det här död känd person säljer massor är inget nytt, som folk påpekade tydligt och är det inget nytt är det inte intressant att fundera över för “det är bara så det är”. Men varför? Vad har vi för samhälle där enda relevansen på femton år är att personen nyss dog och att försäljningen av dennes skivor skjuts i höjden redan innan likstelheten sätts in. Primae mortis?
För jag tycker inte att det håller, det här med att folk blir påminda. Att sörja en som gett musik man avgudar är inte alls det jag har problem med. Fans som gräver fram gamla skivor och lyssnar sönder låtar på nytt, sådant kan jag förstå. Det har jag själv gjort. Men kultursamhället där nyheten om ett dödsfall skapar en impuls att beställa skivor på Amazon direkt, var kom den ifrån? Dessa som inte brytt sig tidigare, dödsfallet borde inte räcka för att få dem att köpa skivorna. Inte så där på direkten.
Detta handlar inte om musikindustrin, den är svinig som fan och det vet vi, vi vet hur och varför där också. Det handlar om något annat, något djupare i samhället än så. När asäteri av kultur är det som ger tydligast avtryck på ett sådant här onaturligt sätt, då är det ett tecken på att något är fel. Allvarligt fe och det där är bara de ytliga symptomen. Jag vet inte om det är den typen av samhälle jag vill ha, men jag vetefan vad som ska göras för att rätta till det. Går det ens att fixa? Jag tvivlar lite för källan till felet tycks undfly mig. Vet inte ens var jag ska börja. Jag vet bara att jag känner mig orolig för hur det ser ut när jag tittar mig omkring. Det här är fel.
