[Flash 9 is required to listen to audio.]
Traste Lindéns Kvintett — Dansa På Din Grav
Senast jag var i Norrköping satt vi några stycken runt en soffa och en stereo och pratade protestlåtar. Det hade inte gjorts några bra, inte på samma sätt som The Pogues eller Dropkick Murphys. Inte med samma inlevelse, samma engagemang. Allt vi hade var rödstrumpeprogg. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva en, men det visade sig att det behövdes inte.
För det är bara att inse fakta: den skulle inte bli ens en tiondel lika bra som den här. Min ursäkt vart att jag hade lyssnat för lite på Traste för att komma ihåg den här, så går det när en och annan väljer stöveltramp på festivaler i regnet före att umgås med folk. För till saken hör att Dansa På Din Grav är en fantastisk låt. Den är arg och den sparkar och framför allt är den fylld av det där positiva. Positiva för de som sjunger med alltså.
Men vi vet faktiskt var du bor
du kommer inte undan ens en meter under jord
Ja, vi ska dansa på din grav
Ja vi ska stå där och sjunga nästan varje dag
Och när vi inte orkar mer
Ja då vilar vi en stund men aldrig lägger vi oss ner!
Behöver man säga mer?
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Magnolia Electric Co. — Don’t This Look Like the Dark
Jason Molina makes the perfect music to listen to while rain pours down. Preferably late in the evening so everything is in a kind of bluish hue except for around the light sources where it’s orange. You know? No? Well, try to imagine it anyway.
You could describe the music as something akin to a rougher Neil Young, but that would be a bit wrong. And do both of them no good. But it’s the same genre. Melancolic guitars and songs that don’t really seem optimistic.
I will think of all the ways next time
I will try not to let you down
I thought that I’d live long enough
that the light would come shining through
don’t this look like the dark
[Flash 9 is required to listen to audio.]
Laura Marling - Night Terror
“The songs offer impressive evidence just how much beauty the talented can wrest from fear” Paul Morley writes about Joy Division. (Actually he speculates that he probably would have written that had NME let him review Unknown Pleasures.) I guess Joy Division isn’t the obvious name to drop when writing about Laura Marling, but I was reading Morley’s Joy Division: Piece by piece - Writing about Joy Division 1977-2007 parallel to falling in love with Marling’s album Alas I Cannot Swim, and in my head the connection between Joy Division and Laura Marling manifested as an of course-ity. They share the same observing, doubting, grown-up beyond years, outlook. They share the same youthful conviction. Marling’s songs hit that same nerve Joy Division’s do, in a way bands more obviously influenced by Ian Curtis tend to not even come close to. The same certainties and uncertainties. The same fight. The same demons that come, haunting and taunting, in the nights without sleep.
Or, as in the case of this track, in nightmares. “I woke up and he was screaming. I’d left him dreaming. I roll over and shake him tightly, and scream “If they want you they’re gonna have to fight me.” This song is the most romantic piece of art since Baz Luhrmann’s Romeo + Juliet.
