00-talets tio bästa låtar - plats 2
Graves - Casket
(Web of Dharma, 2001)

Skulle jag utse en 00-talets artist skulle det bli svårt för mig att ta nån annan än Michale Graves. Han inledde decenniet med att få sparken ur Misfits. Sen dess har han oerhört produktivt gett ut musik, först i banden Graves och Gotham Road, sedan som soloartist. Den här låten skrev han, som han berättar det, som en tröst till själv efter Misfits-avslutet och den visar vägen vidare (som alltså lett honom ända till den där hypotetiska utmärkelsen som jag nämnde nyss).

“Empty playgrounds of the living, lonely swingsets of the dead”. Det är ofta jag faller för textrader som kastar en blek blick bak mot barndomen. En av mina favoritrader i musikhistorien finns i Joy Divisions The Eternal: “Cry like a child though these years make me older, with children my time is so wastefully spent”.

Låt oss prata om film.

Ingmar Bergman konstaterade att hela hans kreativitet var väldigt barnslig och att allt han gjort av värde bottnade i hans barndom. David Cronenberg konstaterar samma sak: ”Till slut hamnar man på en plats där man ber den här killen att ta på en rolig mustasch, att ha kläder han normalt inte skulle ha på sig och säga saker han normalt inte skulle säga. Du ber folk att tro på det. Du själv måste tro på det när du filmar. Du kan inte göra så som vuxen. Det är inte en vuxen sak att göra. Under lager av professionalism och skikt av artistiska och filosofiska utflykter finns det barnsliga. Därför har även det mest pessimistiska filmskapandet lite optimism i sig. Bara att göra en film är i sig en positiv handling, en handling av tro.”

Detsamma gäller Joy Divisions musik och detsamma gäller Casket. Det är konst som ger sitt yttersta i ett försök att må bra.

Michale Graves - Locked Away

The images music invokes. Viewed in the nude, tattooed to include and exclude the mood reviewed and pursued when we brood. The montage of the unspoken longing that dawn is approaching in this the darkest hour. We all have something.

A new Michale Graves album is always a big deal for me. An acoustic live recording accompanied with a handful of new demos did not, however, have me all riled up beforehand. Although he has still always managed to write favourite songs of mine, I’ve had some sceptisism towards Graves’ departure from the usual punk rock style to a more acoustic sound. Well, with this track he has me on the floor.