Th’ Legendary Shack*Shakers — Where’s the Devil When You Need Him?

Jag har svårt för religiös musik. Till viss del i varje fall, jag älskar folkmusik och sådant och jag måste erkänna att väldikt många av de har en mer spirituell… innebörd. Det jag har svårt för är sådant som ställer sig över, sådant som ser ner och dömer.

Dömer på fel sätt kanske jag ska säga, för David Eugene Edwards brinnande utlopp får mig att stanna upp och nästan försättas i trans, Johnny Dowd får mig att känna för de som är “förtappade” och William Elliott Whitmore att fundera på döden och vad det innebär att leva. Sådant där temat är mindre att predika och omvända som att få en att känna hopp och glädje. Sådant som inte säger “det är okej för Gud gillar dig” utan “det är hemskt, men det är okej, vi har varandra”.

Where’s the devil? Where’s the devil when you need him?

Och bland dessa finns då gruppen som leds av Colonel J.D. Wilkins. Istället för att stirra sig blint på sidor klargör han att båda är lite förjävliga. När det behövs gör ingen någonting alls. Och efter döden bryr de sig ännu mindre, utan livet finns inget kvar att köpslå med. Han väser fram orden “Delilah and Bathsheba / Jezebel and even Eve had more to offer / You double-crosser” och rytmen från deras träskcountry eller psychobilly eller vad fan du nu vill kalla den framkallar gåshud.

Det är nästan så att man skulle bli troende. Nästan. För när när de skriker loss och musiken träffar en vill åtminstone jag dansa och fånle. Och det om något är att hänge sig till något annat. Något större, något som är bortanför sidor, bortanför fördömdhet. Det är både hopp och förtvivlan, gott och ont. Allt finns i musiken och den finns bara när man lever.

Blank Dogs - Books

Blank Dogs är ett Brooklyn-baserat enmansband som gör garagepop i sovrummet. En musikalisk referens som känns svår att inte nämna är Joy Division.

Mike Sniper, som han heter under Blank Dogs-masken, är en sån där väldigt produktiv människa som släpper nytt mest hela tiden. Nya skivan, varifrån Books är hämtad, heter Under And Under.

Versus — Never Be OK

När jag såg att Versus hade några nya spelningar på deras MySpace blev jag alldeles kallsvettig om händerna, ögonen var säkert så där ivriga de bara kan vara hos någon som har feber. Men jag var helt feberlös. När det gäller Versus behöver jag inte ha feber för att blir jobbig.

Vissa påstår — helt felaktigt — att de slutade för sent och att sista skivan Hurrah var en besvikelse. Min åsikt är att sådana människor är skogstokiga och borde spärras in. Kanske tvingas lyssna på Travis tills deras öron blöder av menlösheten.

Sedan den skivan har bröderna Baluyut och Ramos och Toups gjort andra saker. +/- till exempel, som föga förvånande är riktigt bra. Men det får mig inte att kallsvettas. Jag blir inte alldeles till mig över möjligheten att se dem spela, jag vill inte springa och krama folk som säger att de lyssnar på dem. Allt det här händer med Versus. Trots att jag aldrig sett dem live och misstänker att jag antagligen inte får göra det heller. Jävla avstånd. Men bara det att de spelar igen får mig att bli glad.

För Versus, jag kan inte ljuga, är värt det där lilla hoppet och framför allt är de värda att lyssnas på. Av mig, av dig, av dina kusiner, främlingar på gatan, ja allihopa.

Jeffrey Lewis - Lost Austin Lament

Min personliga favoritlåt med Jeffrey Lewis verkar vara rätt oupptäckt av massan. Den handlar om att att vara på ett humör som påminner lite om mitt humör just nu, och när man är på det humöret orkar man inte skriva mer än lite textcitering:

And the people that play at the open microphones
They make me despair for human kind
I don’t want to play at open microphone
Where everybody sucks and nobody minds

And everybody thinks that the waitress is beautiful
And everybody gives the waitress tips
I will never tip a waitress for being beautiful
All you people make me sick

There’s something wrong with the people at the bus stop
I don’t want to be the way they are
I don’t want to sit at a bus stop
And ask to see some kid’s guitar

Awesome Snakes - I Want A Snake

The Soviettes. That can be one of the best names in history, if not the best. That was really all I needed to know. I know, listening to a band because of the name is bit like buying a book for the cover. But you know what? Sometimes that works. Finding that The Soviettes’ music had as much attitude and catchiness as their name was pretty great.

The Awesome Snakes are Annie and Danny of The Soviettes. Their album Venom consists of 15 tracks in 24 minutes, about snakes and awesomeness and the correlation between the two. Very cool stuff.